Ur Koloniträdgården nr 3 – mars 1958. Koloniträdgården
ORGAN FÖR KOLONITRÄDGÅRDSVERKSAMHETEN
Utgives av Sveriges Koloniträdgårdsförbund, Stockholm * Red, C. Jeppson. Ansv. utg. Carl Bohman
Prenumerationspris: 4 kronor per år

Det har nu gått ett kvarts sekel sedan de första grunderna och stugorna på Stora Varholmen kom till. När Göteborgs stad köpte ön så sålde den förre ägaren ön på sådana villkor, att den skulle vara som ett fritidsområde, rekreationsort för trötta människor.

Men trötta människor kom inte dit, utan många friska starka och glada ungdomar som var intresserade av att få övertaga och sköta om ön och göra den till sitt lilla paradis. Ett mål efter dagens jobb och slit vid arbetsbänkar och stolar och bullrande maskiner. Bland de många var det speciellt en trägen och energisk man som visade ett intresse och skapar-glädje som måste nämnas, nämligen Carl Ljungqvist. Han hade kanske den allra klaraste blicken då det gällde att skapa fram idéer och tips om hur det skulle ordnas för att få fram det allra bästa. Vem denne Ljungkvist var, är det säkert en del av de senast till ön komna som undrar, Jo, han innehade en ilexpress och flyttningsbyrå, tillhörde nykterhetsrörelsen och var med i ett flertal andra föreningar vilka han ville väcka till intresse för skapandet av en idealisk sommarö. Till slut lyckades Ljungqvist tack vare sin oerhörda energi och starka vilja. Förhållandena var svåra och problemen många. Som ett bevis på hans stora framåtanda och starka vilja kan bl. a. nämnas då han släpade ut ett piano till ön från Göteborg, då dans och fest skulle hållas, gör om det i dag den som kan.

Lång tid tillbaka innan ön togs om hand av ”sommargäster” och kolonister var ön förankringsplats för seglare, ångbåtar och fiskebåtar, oräkneliga sorter och typer av båtar har på ön hämtat sitt färskvatten, inväntat och bidat bättre väder och njutit sin nattro under det stormen rört upp havet till skyhöga vågor och sövande brus.
På ön finns bevis, genom smugglargångar, att det varit smuggling och sjöröveri i gångna tider. Många sevärdheter finns att skåda, jättegrytor, bl. a. mot Grötö, det kanske allra bästa och finaste är den obeskrivliga utsikt som man erfar från Margaretatoppen, som den heter.
Med saltmättad luft så klar, då vinden emot en far, havstrutens lockrop och tjut, andas djupt och njut. Ja, man kan nästan bli smått poetisk, då man nu tänker på alla de sommarkvällar då man med flickan eller gumman i handen får promenera kring och njuta av utsikten och synen av det stora vid havet. Friden, paradiset skulle man kunna föreställa sig där. Så härligt har vi det där, bland kobbar och skär.

Förr var det sillrenseri-, tjärkokeri- och fiskerirörelser på ön i sitt flor stod väl ön på 1800-talet, ja så säger resterna av vad som syns där ute. Ja, historisk har ön också varit, t. o. m. Adolf Eric Nordenskiölds namn är förknippat med vår sommarö och namnet Stora Varholmen.

På den tiden fanns det skeppsvarv härute. Båten Vega, bekant från Vegaexpeditionen åren 1878 – 79 blev utrustad på ön. Det lär ju enligt historien vara det första fartyg som passerat Nordostpassagen. Nordenskiöld var ju en av dem som utforskade och kastade ljus över problemen rörande Asiens nordkust och det omfattande Polarhavet. Många stengrunder och ruiner vittnar om förgången storhetstid med liv och rusch i andra former än nu rådande. Enligt gamla teckningar och berättelser som visats har det sett både idylliskt och arbetsamt ut fordomdags därute.

Ön tjänstgör bl. a. som vägvisare för havets riddare och farare. Fyren strålar nu med moderna blinkanden, förr genom tjärbål nattetid, det vittnar ännu kvarvarande märken om.

Ni tror denna ö är en stenklump i havet, men då tar ni fel. Öns förre ägare var en älskare av grönska och växtskötsel. Han planterade mängder av träd och växter. Mycket av öns mylla och jord har kommit till med hjälp av fartyg som låtit tömma sin barlast där.

Det finns rariteter också här. En tistelart som är mera än sällsynt, kanske t. o. m. den bara finns på vår kära ö. Sällsynt var den hos oss också under många år då vi trodde den dött ut, men efter grävning av grunden till den under sommaren byggda handelsboden återkom den vackra, för man måste säga så, tisteln i sin fulla glans och skönhet.

Många av kolonisterna ute på ön kanske inte tänker på vilken historisk ö som de vandrar på.
Det arbetas där ute från tidiga våren, det brytes sten, gräves och planteras. Båtarna finputsas och målas, frukterna av arbetet skördas genom goda fiskefångster, härlig vila och rekreation, glädje av trogna och pigga grannar, frukter av allehanda slag samlas för kommande vinter och ansträngande arbetsdagar.

Bad, sollapning, fiskrökning efter fiskafänget, den härliga avkopplingen efter dagens mödor med en välförtjänt vila på de hårda bergknallarna, se den nedgående solen i färger och prakt skönare än den vackraste oljemålning. Med blickarna ibland riktade på de till främmande länder farande fartygen då de stävar ut mot de vida haven. Många gånger kommer längtan till kanske en mycket större ö, med palmers sus och sköna hawaiinätter. Men ack nej, hemma är säkert allra bäst, på vår lilla ö.

Under de år som gått sedan vår koloni bildades, där friska ungar fötts och dessa ungar fått krypa och hämta krafter och styrka, härdats av havets vindar och sol i mängd, utbildats till vattenungar, kan man nästan säga. Ja, det har inte bara varit lek och lärdom av simkunnighet, utan vänskapsband har knutits och en sammanhållande länk har bildats.

Många av barnen som varit kryp då de kom till ön är nu gifta och har själva ungar, flera har här funnit sin hjärtevän och följeslagare på vägen genom livets vandring. De har insett vilken underbar plats de fått vara på som små och vill ge sina ungar samma lycka, samma lyckliga liv. Som ni förstår har vår lilla ö haft mycket att ge.

Men allting har flera sidor, inte bara en. Stridigheter och olika viljor har det varit en gång även här, men nu bara minnen. Det var på den tiden då Origo ägde ön, men det är inget att komma med nu. Det var ju just den hårda kampen med den föreningen som skapade en ännu starkare anda och samhörighet mellan oss, så vi fick en grund och rejäl start på vår förening på ön.

Mycket har uträttats på ön, kanske det svåraste problemet var vägarna, men där fick vi skörda följderna av arbetslösheten och därmed igångsättande av vägbyggen genom nödhjälpsarbete, som det hette.
Vad ligger dock inte bakom vad som nu finns, alla de oräkneliga båtresor och släpande med byggnadsmaterial från stranden till stugtomten. Nu då stugan är färdig och ombonad kanske man ändå ibland klagar på flödvatten och en hel del annat, men det är ju blott en lek i förhållande till vad som varit förr då det gällt att arbeta och ta i. Kanske mycket skulle varit annorlunda, alla kan ju inte ha samma smak och vilja, men med energi, samarbetsvilja och gott kamratskap som vi har allihopa skall vi så småningom ändra där del behövs för att få det ytterligare förbättrat och kanske förenklat.

Till allas glädje har ön fått en gedigen handelsbod med bostad åt handlaren, badplatser har iordningställts, stentrappor gjutits. En fritidskommitté har bildats, som med helhjärtat intresse ordnat med midsommarfester, vattenfester och mycket mera.

Kontraktstiden har blivit säkrare, nu fem år i stöten, möjligheter har skapats att erhålla stadsvatten genom att staden Götet låter sin ledning gå över vår ö för förseende av norra skärgårdens fiskare med riktigt vatten-, dricks- menar jag. Sopbränningsstation har ordnats genom uppbyggandet av en bränningsugn. Ja, alla finesser och välordnade anordningar uppkomna av idérika kamrater som funnit stället där man får hälsa, friskt humör och äkta sann glädje.

Då föreningen nu står inför firandet av sin 25-åriga tillvaro går tankarna tillbaka till de goda kamrater som nedlagt många hårda arbetstimmar för att skapa det vi nu har. Många av dessa som varit med vid uppbyggandet av vårt lilla paradis har lämnat oss och gått till sällare platser. Vi har dem i tacksamt minne, vi njuter av deras arbete och deras skapareiver, mera än tack är de värda, mycken möda har vi sluppit genom deras hårda tag.

Minnen strömmar mot en gammal kolonist och öbo, då man tänker tillbaka på de tidigaste åren, men som väl är har man de glada, soliga och vackra minnena kvar, de sorgliga, tråkiga har som väl är hamnat längst ned i minnenas säck.
Nu har de kolonister, som inte fått se vår ö, fått en liten blick och insyn i vad Stora Varholmens Havsbadskoloni är för något och fått höra av oss ute på vår koloni.

Med pomp och ståt firades den 15 februari 1958 vår 25-åriga tillvaro. Lejonet var målet denna kulna regniga lördagskväll, men intet av vädrets mörka sidor märktes bland de glada kolonisterna från ”Tistelön”. Lika roligt som på sommaren ute på ön, lika trivsamt och glatt var det denna minneskväll.

Skön körsång av ö-kören leddes av kantor Karl-Eric Sporrong. Historiken lästes av författaren och ordföranden i föreningen Ivar Lundberg, hälsningstalet hölls av korpidrottsordföranden Sigge Alleus, Göteborgs Koloniträdgårdars ordförande gratulerade jubilaren och överlämnade till föreningens stora glädje Sveriges Koloniträdgårdsförbunds bordsflagga, för vilken ära och glädje vi tacka.

Som ett avbrott i dansen visades till allas glädje en film, ja mera än så, minnena strömmade emot en, längtan till våren och till ön. Det var en äkta ö-bo och kolonist som på eget initiativ filmat vår ö, fångat vyer från vår, sommar och höst, midsommarfester med dans och solbrända friska ungar, ”saltade gubbar” vid flitigt jobbande kamrater, båtskrapning, sjösättning, vattenfester, småbåtskappkörning, fisktävlingar med spinnspö och andra fiskesätt. Vackra vyer med ejderhonan ruvande på sina ägg, havstrutar, strandskator och mycket annat. Heder åt dig, Bertil Warvne, och ett stort tack för din möda och ditt goda arbete, ditt initiativ och din goda blick för det sköna på vår ö, för det du lyckats med då du satte våra minnen i svallning.

Till sist, som avslutning på denna lilla glimt från en lycklig familj om 85 kolonister från Stora Varholmen får vi hoppas att vi får behålla vår frihet från storstadens skövlande frammarsch och sänder en hälsning från oss till er alla kolonister och manar till energiskt kämpande för vår rörelse som skänker oss hälsa, avkoppling och glädje. Stöd din förening vår förening, vårt förbund.

Och glöm ej att det är ditt eget fel om du inte får läsa här om just din anläggnings väl och ve. Skriv nästa gång och berätta, jag vet en som väntar på just dina rader, kanske just du kan ge tips eller har idéer som är till gagn och nytta för kolonikamrater eller för kolonirörelsen. Gynna din egen tidning, gör som jag nu gjort, sänd ditt bidrag till ”Koloniträdgården”.

B.E. (troligtvis förkortning för Bertil Enander)