TEXT: Dick Holmström FOTO: Jan Bårmann

Passagerarna på lyxfärjorna mellan Göteborg och Frederikshavn tror gärna att de sett allt, när de passerat Vinga och kommit in under Skagen. Men de har missat Buskär. Nu är holmen öde och obebodd, men en gång bodde där människor. Och där hände märkliga ting.

Den kom en höstnatt. Den kom söderifrån – ett eldsprutande, flammande rött klot med en gnistrande svans. Den missade det lilla fyrhuset med något femtiotal meter och slog ner i en sankäng med ett åskliknande dån. Från fyren kunde fyrvaktaren se, hur klotet glödde, hur gnistorna fortfarande dansade, och han kunde känna svavellukten.
Det var som om själva Hin Onde denna natt kommit på besök till detta lilla ensliga skär i havsbandet. Händelsen inträffade 1848, och skäret där himlakroppen slog ner heter Buskär och var då bebodd av fyrvaktaren Johan Emanuel Andersson, hans hustru Anna Johanna och deras elva barn. De var vana vid mycket, men den här händelsen skärrade dem. Den tände allas fantasi.
Det lilla fyrhuset är sedan länge borta, bara skärvor av grunden finns kvar. Men meteorstenen, för det måste ha varit en sådan, ligger där den slog ner – ett främmande föremål i den annars så bohuslänska miljön. Stenen är blygrå, verkar som om den härdats och vittrats i eld och är klädd med en gulgrönlysande lav, som inte syns på de andra stenarna runtom. Om man skrapar litet på ytan och gnuggar flisorna luktar det faktiskt svavel.

Sexåriga Maria var vittne
Men långt in i vår tid har funnits vittnen till vad som hände den där höstkvällen för hundratrettiofem år sedan. En av dem var fyrvaktarens näst yngsta dotter. Hon hette Maria och var, då stenen slog ner, bara sex år gammal. Vid 18–års ålder gifte hon sig med en fiskare från Grötö längre in i skärgården, fick åtta barn och bodde där till sin död 1931. Hon hade flera barnbarn, och som gammal berättade hon gärna om sin ungdom på Buskär och inte minst om DEN STORA METEOREN. Hon var en god berättare, och vad som viktigare var, hon höll sig till sanningen. Hon behövde inte dramatisera sitt liv. Det var dramatiskt nog som det var. En som lyssnade särskilt intensivt var sonsonen Gösta.
Vid HV:s besök på Buskär ytterst vid inloppet till Göteborg är han med som guide.
Han vet var hans farmor sprang över hällarna ”med bara fötter och trasig kjol” för att citera Fröding. Han kan varenda sten, för han har ägnat mycket möda att klara upp den lilla fyrfamiljens öden.

Marja Mostera talade sanning
Det är inget tal om annat än att Maria, eller Marja Mostera som vi kallade henne, talade sanning, säger Gösta. Farmorsfar stod uppe i fyren som var öppen och koleldad och hopbyggd till västgaveln av huset. Det rök, men han kunde ändå se långt. Meteoren kom lågt, ett tag trodde han att den skulle slå ner mitt i huset, men den ven förbi strax öster om, slog i en klippkant och vräkte så ner i marken. Barnen fick besked att inte gå ut, för stenen glödde i fjorton dagar, luften hettade och stank, och så blev det länge. Men farmor gluttade genom dörren.

Likrundan
– Det där med utegångsförbud var barnen förresten vana vid. Stormade det kunde de utan vidare blåsa i sjön, och bränningarna rök rätt över skäret – åtminstone över de lägre delarna. Det gör de ännu fastän marken höjer sig mer än en halv meter sedan 1848.
– Och det kunde finnas anledning hålla barnen inne, fortsätter Gösta. Vid Buskär strandade många fartyg. Vingaskärgården är ju en enda fartygskyrkogård och mycket vrak flöt i land. Men också annat!
Farmor berättade, att hennes far efter en särskilt svår storm sa till mor Anna Johanna,”Håll inne barnen tills jag gått rundan. Jag kunde inte klara fyren hela natten.” Med det menade han att han måste se efter, om några drunknade flutit i land. Sådant hände.
Och man ska inte klandra Johan Emanuel för att han inte i alla väder kunde hålla eld i fyrkorgen. Gösta berättar att man inte kunde komma dit upp inifrån huset. Man fick klänga på en järnstege i storm och ishagel, medan hela Skagerack och Kattegatt och Nordsjöns alla makter stod på. Släppte man taget kunde det betyda döden, för det var bara hala klipphällar och stup och rösen runtom.
Av det gamla fyrhuset finns som sagt inget kvar. Grunden förstörde militären under sista kriget. Men när Göstas pojke Ingvar var liten gick han omkring med sin far i resterna av fyren och hittade då ett kopparmynt, 3/4 skilling banco, och eget nog bar myntet årtalet 1842, det år då farmor Maria föddes. Nu är myntet en släktklenod.

Huset var järnstagat
Gösta ger oss en god bild av hur fyrfolket hade det. Huset var sådär 4×7 meter, och barnen fick ligga i britsar, byggda av vrakved. Huset var järnstagat i alla väderstreck, annars hade det blåst i sjön, högt beläget som det var. Ändå kokade bränningarna runtom, när det blåste. Svårast var det med sötvattnet. Enda källan låg 100 meter bort, men det kunde vara problem att få hem vattnet.
– Hällarna är alldeles nakna, och det mesta vattnet blåste ur spännerna, säger Gösta. Barnen fick gå många turer. Till tvätt och disk tog de vatten ur regnvattendammar, som de själva dämt upp. Men efter en storm smakade det ändå salt.

Johan fick ej lämna skäret
Ett annat problem var att fyrvaktaren inte fick lämna skäret. Han måste passa fyren dygnet om, och så blev det att Anna Johanna och de äldsta barnen fick sköta fisket och ro den långa vägen in till Göteborg för att köpa salt, mjöl, socker och annat. Fyrvaktarlönen var mager, i början 150 kr per år, sista tjänsteåret 170 kr. Och det måste räcka.
Varje ynka jordlapp på skäret odlades upp, och man kan ännu se de skyddade fyrkanterna. Det var potatis, kål, grönsaker, härdiga vinbär.
På våren åt man späda skott av strandkål och skörbjuggsört, rika på C–vitamin. Gris höll man sig med och höns. En ko då och då, men det var vanskligt. Också en ko kan blåsa i sjön eller simma sin väg.
Hur kunde Anna Johanna klara alla födslar?
– Ja, säger Gösta. Man kan undra. Men så vitt jag vet födde hon alla elva i fyrhuset. Blev det nöd hissade de en flagg, och den syntes på Känsö karantän. Men inget av barnen dog på Buskär, och de höll sig friska. Mjölk? Det måste de för det mesta klara sig utan.

Maria klagade aldrig
– Men jag kan inte minnas att farmor någonsin klagade över sin barndom, säger Gösta. På Buskär var man faktiskt inte så isolerad utom vid storm och is. I västerhamnen låg ofta lotsbåten, och där hade farmorsfar byggt en stor stenbrygga som ännu finns kvar. Och där ligger fortfarande stengrunden till en hydda som Grötöfiskarna byggde. Den hade tak av papp och tång. Dit gick ofta farmor för att hjälpa pojkarna med backorna, och där träffade hon sin tillkommande Andreas.
– Hon var bara 18 år, men det blev kärlek på ögonblicket. 1861 kom hon till Grötö, och konstigt nog fick hon sällskap med två systrar. De kom till en helt annan, skyddad miljö, men någon lyx var det inte fråga om. Farmor fick bo i ett hus, där köket hade jordgolv och där man lagade mat på en häll över öppen eld. Men på ön var det trots allt lä och grönska.
– Hennes lycka blev inte lång, säger Gösta. Andreas och en kamrat drunknade, när deras båt skar ner utanför hemmaön. Maria stod ensam med sina barn – den äldste 14 år gammal.

Sälj barnen på auktion
– Hon fick rådet: Sälj barnen på auktion och ta tjänst som piga. Annars klarar du det inte.
– Men Maria och barnen klarade det och inte nog med det. Det blev pengar över till ett nytt hus, det som jag själv nu bor i. Så nog var det krut i den gamla från Buskär.
Nu utreder geologer, vad som hände på Buskär den famösa höstnatten 1848. Deras rapport kommer säkert att bli värdefull, men aldrig kan den bli så färgstark som den sannsaga Maria berättade för sina barn och barnbarn.

Bildtext till stenen
Den blyfärgade meteorstenen nu klädd med grönt lav, är ovan jord 1,5 x 1,5 meter och kluven vid nedslaget. I farleden på sydvästsidan passerar dagligen de stora Danmarksfärjorna.

Bildtext till Maria som är på bild
Ett gammalt foto av Maria med sonen John och badgästbarnet Olle Sjöberg. Maria var 71 år när bilden togs 1913.

Bildtext till Gösta
Gösta Johansson, Grötö, härstammar från Buskärsborna och har forskat i deras historia. Meteorstenen röjde han fram bland buskar och vrak i somras. Den hade fallit i glömska.