Detta är en utskrift från från Göteborgs-Posten.
Detta är den utskriftvänliga versionen av artikeln.Välj Skriv ut i din webbläsare för att inleda utskrift.(Detta meddelande skrivs ej ut)
Eva och Sture Mattssons vardagsrum. Bild: Anna von Brömssen
Nykterhets-oas blev badkoloni
Vem drömmer inte om en stuga på en egen ö i havet? Med utsikt över vattnet åt tre håll och morgondoppet en minut bort. Så är det för de avundsvärda husägarna på Stora Varholmen, som formellt är ett koloniområde.
Redan i väntan på den lilla passagerarbåten ut till Stora Varholmen träffar vi de nyaste husägarna på ön. Ann-Charlotte Robb köpte tillsammans med sin man Vance Salon sitt hus i september i fjol.
– Det är svårt att se det här som en kolonilott, säger Ann-Charlotte. Vi var på jakt efter ett sommarhus, vi hade bekanta som köpt här och vi kom hit och tittade. Så blev det här huset till salu och vi slog till.
Ann-Charlotte och Vance har huset närmast bryggan, det byggdes som sommaraffär i mitten av 50-talet. Affären var igång fram till 1979 och nu har föreningen Stora Varholmens Havsbadskoloni den gamla affärslokalen i bottenvåningen som förråd.
– Det var en stor glädje att få komma hit till ön. Jag är så lycklig över det, säger Vance.
– Vi är jätteglada, vi tycker det är underbart här, säger Ann-Charlotte.
Stora Varholmen ligger utanför Hjuvik på Hisingen och med Hönö i väster. Segelrännan norrut från Göteborg går på insidan av ön, bland annat ser vi från Ann-Charlottes och Vances altan ångaren Bohuslän passera och hör ångvisslan. Söderut ser man de stora skeppen passera i farleden in till Göteborg.
– Det är så nära hit, kanske 20 minuter med bil från centrala stan, man kan åka kommunalt hit ut också. Det var lite vår målsättning så att barn och barnbarn också kan utnyttja huset, säger Vance.
Till skillnad från Ann-Charlotte och Vance är det många som haft sommarhus länge på ön.
Eva och Sture Mattsson har haft sin stuga i 35 år. Sture, som varit ordförande i föreningen, skrev en jubileumsskrift till 70-årsjubileet 2003. Där framgår att Göteborgs stad köpte Stora Varholmen 1930 för att göra den till en campingplats. 1933 fick Nykterhetsföreningen Origo arrendera ön och mycket snart började man bygga enkla stugor.
Men många på ön var mer intresserade av sol och bad än av nykterhetsarbete och bildade en konkurrerande förening som ville ta över ön. Men i stället lät kommunen 1946 Föreningen Göteborgs Koloniträdgårdar arrendera ön och föreningen Stora Varholmens havsbadskoloni fick bli en lokalförening i kolonirörelsen.
Eva och Sture bor på Hisingen och är här ute på ön 4-5 dagar i sträck, sedan åker de hem och vattnar och hämtar post.
– Det är en förutsättning att ha egen båt, annars är det besvärligt att komma hit, säger Sture. Den gemensamma passagerarfärjan går bara två turer per dag under sommaren.
När Eva och Sture kom till ön var deras barn sju och nio år gamla.
– Vi täckte in så mycket av sommaren som möjligt och varvade att arbeta så att barnen kunde bo på ön hela sommaren.
Nu är det åter mycket småbarn på ön. De tre föregående åren bytte 19 stugor ägare. Det är ovanligt många och en förklaring sägs vara att en del äldre tyckte det var besvärligt att installera vattentoalett.
Föreningen har nämligen dragit kommunalt avlopp och med en ledning under vattnet anslutit till Göteborgs kommunala avlopp på Hisingen, helt på egen hand. En imponerande prestation som varit möjlig bara genom kunnigt folk inom föreningen och mycket ideellt arbete. Nästa projekt som genomförs just nu är att gräva ned alla elledningar.
När Göteborg köpte ön var den helt kal, nu växer iris och vild gräslök, syrener, vresrosor och slånbär bredvid Eva och Stures stuga. Utsikten är hänförande och det är inte är många meter till morgondoppet.
E va blev inspirerad när Sture skrev föreningens jubileumsskrift och 2004 började hon kartlägga alla 87 husen på ön. Nu har den tredje versionen av hennes kartläggning kommit ut med många gamla foton hur det såg ut förr på ön.
– Jag upptäckte när jag studerade husens historia att många här på ön har varit släkt med varandra, säger hon.
I ett mail berättar till exempel Anita Bobeck Jansson att hennes pappa Oscar och mamma Märta byggde en stuga här 1933. Oscars tre systrar med sina respektive byggde också samma år. Stugorna har sedan gått i arv till barn eller barnbarn.
– Vi är nu den största släkten på ön och bebor fem hus. På denna underbara ö spirar inte enbart träd och blommor utan även kärleken. Många har hittat sin tillkommande här på ön, så även jag, skriver Anita.
En annan familj med släkttraditioner på Stora Varholmen är Birgit och Leif Dahlgren som representerar fem generationer på ön.
– Min pappa byggde det här huset 1937, farmor och farfar byggde samtidigt och nu har vi en dotter som bor här med sina barn, berättar Leif.
Med samarbete har ön moderniserats allteftersom. 1962 drog man in el, vatten kom 1968. Nu är det fullt modern standard med dusch, vattentoalett, disk- och tvättmaskin.
Leif berättar att de gamla stugorna var som en låda, fyrkantiga med ett nästan platt tak, på 18 till 24 kvadratmeter. Nu är alla tillbyggda på ett eller annat sätt. Ett av de mera ursprungliga är hus nr 8 som ägs av Birgit och Leifs dotter och svärson, Susanne och Mikael Möll, men är stugan utbyggd till 34 – 35 kvm.
Nu får man bygga 50 kvadratmeter och dessutom ha ett uterum på tolv kvm.
Och sedan 1994 är det tillåtet att bygga sadeltak med 25 graders taklutning. Då kan man få plats med ett litet loft som hos Anki och Lasse Pettersson.
Lasse berättar att de köpte en stuga 1994 och rev den och byggde nytt på samma plats. Lasse jobbade med bygget hela vintern, han hade två snickare till hjälp och var klar med det nya huset 1995.
På loftet är det kryphöjd; fem sängplatser plus utrymme att lägga ut madrasser.
– Barnbarnen älskar det här uppe, säger Anki.
Över köket är det öppet upp i nock vilket ger rymd.
Framför huset är det glasade uterummet som alltid ger lä. Kan vara skönt en sådan här dag när solen skiner men vinden är lite kall.
Nu är Anki och Lasse pensionärer och flyttar hit 1 maj och tillbaka sista augusti.
– Det är sådan frihet här ute, säger Lasse.
Också styrelsemedlemmen Claes Lindroth har starka släktrötter på ön.
– Mina barn är fjärde generationen här. Redan när kommunen ordnade camping i början på 1930-talet tältade mormor och morfar här. Sedan byggde de den här stugan, berättar han.
Ön är påfallande välskött men Claes menar att man behöver planera på lite längre sikt. Föreningens styrelse har därför startat ett visionsarbete för att ta reda hur man vill ha det på ön i framtiden.
– Den stora frågan är transporterna. Hur ska vi göra med färjetrafiken, och hur ska vi se till att alla får båtplats och parkeringsplats i Hjuvik?
Claes har tillbringat alla sina somrar på ön och tänker fortsätta med det.
– För mig är det här ett sätt att vara, det är helt andra ljud och lukter här ute.